Bakom Hubbe’s finns jag

Jag är en människa med många sidor. Envis, känslosam, orädd, kreativ & ibland alldeles för bra på att få idéer som egentligen borde vara omöjliga att genomföra. Jag tycker om när det händer saker, när tankar får växa till verklighet & när det oväntade får ta plats.

Men bakom all energi, galenskap & alla upptåg finns också en eftertänksam själ. En människa som känner mycket, tänker djupt & som värdesätter det som inte alltid går att mäta eller sätta ord på.

Jag tror på naturens läkande kraft, på närvaro, på det vi känner snarare än det vi kan förklara. Jag tror att livet bär på mer än det ögat kan se & att de varelser som korsar vår väg ibland kommer till oss av en anledning.

Jag brukar säga att relation går före prestation. Det är inte bara en filosofi i mitt arbete med hundar. Det är själva fundamentet i hur jag försöker leva mitt liv.

Hemma på Öckerö, mitt i skärgårdens växlande årstider, finns min verkliga rikedom.

Min man Jimmie, som jag delat livet med i många år, vår son Joar & våra fyra bruna labradorer – Loke, Ymer, Oden & Balder.

Ett hem där det sällan är alldeles tyst, där vardagen inte alltid följer planeringen & där kärleken stundtals kommer med både leriga tassar, blöta pussar, barnskratt & ett visst mått av kaos.

Men det är just där jag hittar mig själv.

I det enkla. I det självklara. I de små ögonblick som egentligen är de allra största.

Att få vara mamma till Joar har gett livet ytterligare en dimension. Han påminner mig om hur lite som egentligen behövs för att en stund ska bli betydelsefull. Hur världen kan rymmas i en liten hand, ett skratt eller en famn som öppnas när jag kommer hem.

Jimmie är min livskamrat genom allt det som livet innebär. Vi har byggt en tillvaro där arbete, familj, drömmar & verklighet ibland behöver pusslas ihop på de mest kreativa sätt.

Jag älskar mitt arbete. Jag brinner för det jag skapar. Men inget av det jag åstadkommer kan någonsin mäta sig med betydelsen av dem som väntar på mig hemma.

Arbetet är något jag gör med hela mitt hjärta. Min familj är en del av själva hjärtat.

Hubbe’s föddes inte ur en affärsidé i traditionell mening. Det växte fram ur en relation, ur kärleken till en hund vid namn Hubbe & allt han kom att betyda.

Han finns inte längre fysiskt vid min sida, men hans avtryck lever vidare i allt jag bygger.

I dag är Hubbe’s min plats för kreativitet, utveckling, möten & relationer. Här får jag förena min kärlek till hundar med min nyfikenhet på människor, beteenden & det som händer när två individer verkligen börjar förstå varandra.

Jag arbetar som hundinstruktör, nose work-domare & arrangör. Jag älskar att skapa sammanhang där människor får mötas, utmanas, skratta, tänka om & växa tillsammans med sina hundar.

Jag är inte särskilt förtjust i färdiga mallar.

Jag tror inte att alla hundar ska formas efter samma ideal, lika lite som jag tror att alla människor ska leva efter samma förväntningar.

Hos mig får det gärna vara högt i tak, nära till skratt & långt ifrån föreställningen om att allt måste bli perfekt.

Glädje, galenskap & gemenskap är viktiga delar av mitt arbete. Men bakom lekfullheten finns ett djupt allvar.

För mig handlar hundträning inte i första hand om att lära en hund att utföra saker.

Det handlar om att förstå vem man har framför sig.

Att kunna skilja på ovilja & osäkerhet. Att se förbi beteenden & våga fundera över vad som finns bakom dem. Att ge utrymme för olikheter, hitta styrkor där andra ser svagheter & förstå att utveckling inte alltid innebär att ta sig framåt.

Ibland är den största utvecklingen att våga stanna upp.

Det är kanske mina egna hundar som allra tydligast har lärt mig vad min filosofi egentligen innebär.

För trots att de alla är bruna labradorer, trots att de delar hem, vardag & mycket av livet, skulle de knappast kunna vara mer olika.

Jag känner dem långt bortom deras beteenden.

Jag känner deras blickar, deras tystnad, deras sätt att söka stöd, deras små egenheter & deras alldeles egna sätt att möta världen.

Deras personligheter har funnits där från början. Namnen de bär har med tiden nästan blivit ett kvitto på att känslan jag hade inför var & en var den rätta.

Loke är min trygghet, min tvillingsjäl & en av mitt livs allra största läromästare.

Han bär på en stillsam klokhet som inte behöver göra särskilt mycket väsen av sig. Han har ett djup i blicken, en värme i sitt väsen & en närvaro som kan få hela världen att kännas lite mindre komplicerad.

Loke är elva år nu. Tiden har börjat lämna sina spår, men hans själ är fortfarande densamma.

Han älskar att arbeta, att få uppgifter, att kliva in i den där alldeles speciella jaktbubblan där vi förstår varandra utan särskilt många ord.

Men det som betyder mest för mig är inte längre vad han hittar eller hur han presterar.

Det är hans förväntan när vi går mot en startlinje. Blicken han ger mig. Glädjen som väcks till liv i en åldrande kropp.

Loke har lärt mig att det vackraste med en relation inte är hur länge den får finnas, utan hur djupt den får leva.

Han är min påminnelse om att kärlek också innebär att våga se tiden gå, utan att låta rädslan stjäla det vi fortfarande har.

Ymer är kanske den hund som tydligast har lärt mig vikten av att aldrig döma en individ efter det man ser på utsidan.

För där finns en stor personlighet. En envis, högljudd, nyfiken & ibland alldeles för dramatisk herre med en mycket bestämd uppfattning om hur världen borde fungera.

Gärna enligt Ymers egna regler.

Han kan upplevas som självsäker, bullrig & nästan kompromisslös.

Men jag vet vad som finns bakom.

Där finns en känslig själ, en liten pojke som inte delar ut sin tillit hur som helst. En individ som behöver få förstå, känna in & själv välja när han är redo.

Hans integritet är stor, hans lojalitet djup & hans kärlek alldeles särskild när man väl fått ta del av den.

Ymer har lärt mig att det som ibland uppfattas som svårt kan vara det som behöver allra mest förståelse.

Att en högljudd utsida inte nödvändigtvis speglar en stark insida.

& att tillit aldrig ska krävas. Den ska förtjänas.

Oden är ung, men bär redan på ett väsen som känns betydligt äldre.

Han har en självklarhet i sig, en jordnära trygghet & ett sätt att vara närvarande som berör mig djupt.

Han är trofast sina principer. Han vet ofta vad han vill, vart han ska & hur han tänker ta sig dit.

Det finns en intensitet i hans arbete, ett driv & en självständighet som jag uppskattar enormt. Samtidigt finns där en lyhördhet & en förmåga att vara nära utan att behöva stå i centrum.

Relationen mellan Oden & Joar är något alldeles särskilt. Som om de förstår någonting hos varandra som vi vuxna ibland komplicerar i onödan.

Oden påminner mig också om Loke.

Inte för att de är likadana, utan för att det finns något i hans närvaro som ger mig en välbekant känsla av trygghet.

Han kommer aldrig att ersätta någon annan. Det ska han heller aldrig behöva.

Men han har lärt mig att kärleken inte tar slut när den förändras. Den kan fortsätta växa, anta nya former & skapa nya band utan att de gamla någonsin blir mindre betydelsefulla.

& så har vi Balder.

Vårt yngsta yrväder, vår alldeles underbara livsnjutare, som tycks ha bestämt sig för att livet är ett enda stort äventyr.

Där andra ser hinder ser Balder möjligheter.

Där andra stannar upp för att fundera har Balder redan kastat sig in i nästa upptåg, gärna med Oden som partner i brottsligheten.

Han är orädd, lekfull, påhittig & fullständigt övertygad om att världen finns till för att upptäckas.

Det finns någonting fantastiskt befriande i hans sätt att leva.

Han bär inte på gårdagens bekymmer & oroar sig knappast för morgondagens utmaningar.

Han lever här. Nu. Med hela kroppen, hela själen & en entusiasm som smittar av sig på alla i hans närhet.

Balder påminner mig om att livet inte alltid behöver förstås.

Ibland behöver det bara upplevas.

& gärna med lite extra galenskap.

Jag tror att vi människor alltför ofta fastnar i föreställningen om hur en hund borde vara.

Vi vill ha följsamhet, trygghet, motivation, självständighet & samarbete. Vi har förväntningar på hur våra hundar ska bete sig, vad de ska klara av & hur utvecklingen ska se ut.

Men jag har aldrig varit särskilt intresserad av att göra mina hundar till kopior av varandra.

Jag vill lära känna dem.

På riktigt.

Jag vill förstå varför Ymer behöver tid när Balder kastar sig rakt in. Varför Loke söker min blick medan Oden ibland behöver få lösa saker på sitt alldeles egna vis.

Jag vill ge dem utrymme att vara de individer de föddes till att vara, samtidigt som vi tillsammans hittar vägar att fungera i den värld vi delar.

För mig är relationen inte ett verktyg för att nå prestation.

Prestationen får snarare vara en möjlig följd av en relation som fungerar.

Det innebär inte att jag saknar ambitioner, mål eller förväntningar. Tvärtom älskar jag utveckling, utmaningar & känslan av att tillsammans lyckas med något som tidigare kändes omöjligt.

Men jag är inte beredd att förlora individen på vägen dit.

Mina hundar behöver inte vara perfekta för att vara fantastiska.

De behöver inte vinna för att göra mig stolt.

De behöver inte ens lyckas med det jag tänkt för att en stund tillsammans ska vara värdefull.

Ibland är det viktigaste som händer under ett träningspass något som aldrig kommer att synas på ett protokoll.

En hund som vågar.

En blick som förändras.

En osäkerhet som får lite mindre utrymme.

Eller två individer som kommer hem med en ännu starkare förståelse för varandra.

Det är där magin finns för mig.

Jag fyller fyrtio & har nått en plats i livet där jag allt tydligare förstår vad jag vill lägga min tid på.

Jag vill fortsätta skapa, våga, utmana & ibland göra det som andra tycker verkar fullständigt vansinnigt.

Jag vill fortsätta vara den som ser möjligheter där andra ser problem, som bygger upplevelser utifrån idéer & som aldrig riktigt lär sig innebörden av ordet lagom.

Men jag vill också ha tid att stanna upp.

Att känna vinden från havet. Att se min son upptäcka världen. Att skratta tillsammans med Jimmie. Att känna fyra hundkroppar omkring mig & förstå hur ofantligt rik jag faktiskt är.

För livet är inte bara det som händer när vi når våra mål.

Livet är det som pågår under tiden.

I mötena. I relationerna. I allt det oförutsägbara, vackra, svåra & alldeles vanliga.

Jag är inte en människa som strävar efter ett perfekt liv.

Jag vill ha ett levande liv.

Ett liv med plats för stora känslor, djupa tankar, skratt som ekar, tassar som springer, människor som vågar vara sig själva & relationer som får betyda mer än resultat.

För när allt kommer omkring är det inte vad vi lyckats åstadkomma som berättar mest om vilka vi varit.

Det är vilka vi älskat, vilka vi vågat förstå & hur vi fått andra att känna sig i vår närhet.

Jag lever inte för att få mina hundar att passa in i min värld. Jag lever med dem för att de gör min värld större.

& kanske är det just där, någonstans mellan havet, familjen, de fyrbenta personligheterna & alla mina mer eller mindre galna idéer, som man hittar den jag egentligen är.

En människa som tror på det unika i varje individ.

På relation före prestation.

På glädje, galenskap & gemenskap.

& på att den allra största magin uppstår när vi slutar försöka förändra dem vi älskar & i stället lär oss att verkligen se dem.